Varför har du hund?

30.09.2020

Jag antar att texten bitvis kan upplevas som provocerande för vissa så om du är lättstött bör du kanske avstå från att läsa 😘

Varför har jag hund?

Det var en fråga som jag grubblade över på en promenad för ett tag sedan. Jag gillar att fundera och ifrågasätta ideologier men också mina egna tankar och värderingar. Jag tror att man behöver stanna upp lite då och då och rannsaka sig själv, vara i nuet och inte bara gå med strömmen och göra som "vi alltid har gjort."

När jag gick där i skogen med min labbe Hector som glatt nosade runt började jag rada upp mina olika svar på frågan om varför jag faktiskt vill ha hund och det slog mig att jag är rätt självisk.

Det första svaret som kom upp på frågan var: Jag vill ha någon att träna med och på så sätt också själv utvecklas som hundinstruktör, sällskap på promenaderna, man är aldrig ensam, villkorslös kärlek och jag vill ge en hund ett bra liv. Vilket jag kände borde ha kommit på första plats och som också fick mig att fundera ordentligt på - Vad är ett bra hundliv? Så som jag ser det?

Det är klart att en hund kan få ett bra liv om någon tränar med den, tar med den ut på promenad, ger den sällskap och kärlek. Men det är tyvärr inte alla hundar som får det. Mina första svar var jag, jag, jag. Jag vill ha och jag formar sedan hundens liv utefter vad jag vill utan att fråga vad hunden vill.

Hector var väldigt stökig som unghund och jag ska erkänna att jag ibland, sorgligt nog, var lite besviken på honom när han har betedde sig på ett sätt som fick mig att skämmas och känna mig värdelös som både hundägare och instruktör när han i mina ögon och i andras betedde sig "illa".

Jag minns en gång för kanske två år sedan, vi hade varit i societetsparken i Norrtälje och tränat och det hade gått dåligt, riktigt dåligt. Han var överallt och ingenstans, lyssnade inte, tog ingen belöning och var allmänt jobbig.

När vi sen satt i bilen, vände jag mig om i sätet mot buren och han tittade på mig. Jag kände mig ledsen och sa något i stil med "Varför måste du vara så jobbig, jag orkar inte med dig när du är sådär."

För någon som inte står ett djur väldigt nära kan det här förmodligen låta fånigt.

Men blicken jag fick tillbaka kan jag inte beskriva med ord, känslan däremot som den förmedlade träffade mig som ett knytnävslag i magen. Och kanske blev jag så omskakad för att jag själv under en stor del av mitt liv känt detsamma. En känsla som jag tyvärr delat med väldigt många andra och som jag inte önskar någon att behöva känna.

Känslan av att veta att man inte duger. Man är inte bra nog. Kärlek får man när man passar in i normen och är på ett sätt som man "ska" vara.

Efter den gången fick jag mig en rejäl tankeställare och insåg att jag måste jobba mera med mig själv och mina känslor för det är faktiskt där felet ligger. Jag ville att allt skulle funka och att han inte skulle dra så mycket uppmärksamhet tills sig eftersom jag upplevde det som jobbigt. Men vad kände inte han då?

Saken är den att vi ställer rätt så höga krav på våra hundar och när vi misslyckas uppfylla samhällets krav på den perfekta hunden som ska vara snäll och rar och inte ta för mycket plats, inte väsnas, inte visar för mycket känslor eller har egna åsikter, så händer det saker i oss och dessa känslor kommer vi överföra till hunden. De är inga dumbommar och vissa suger åt sig av våra energier likt svampar.

Jag träffar ofta hundägare som nästan ursäktar sig för att de älskar sina hundar trots att det inte är en "perfekt" hund. Jag tror att om vi skulle bli mera tillåtande så skulle fler hundägare slappna av mer och låta hunden vara den som den är och ge träningen den tid som behövs. 

Jag har tidigare, precis som många andra, känt en liten stress över att hunden måste bli "färdig" fort. För vad ska annars alla andra säga när man går runt med en "olydig" hund? Och något som absolut inte hjälper en smått nedbruten hundägare är dumma kommentarer. Då blir vi stressade och det går ut över hunden. Jag vet inte hur många hundägare jag träffat som inte vågar ge sig ut och träna för att de har fått höra så mycket dumt.

Så vet du med dig att du brukar kunna kläcka ur dig elakheter, sluta då med det. Det är bättre att hjälpa än att stjälpa.

Så om vi ska ställa oss frågan igen varför vi har hund och leker med tanken att svaret är - För att ge en hund ett bra liv. På vilket sätt skulle det ändra vår vardag med hunden? Skulle tex dominans tänket, den föråldrade synen på hundträning försvinna med ett poff?

Jag tror många hundar tycker om att träna och att det bidrar till ett bra hundliv eftersom vi då kan ta med dem på fler ställen. Vi behöver såklart ha regler, vi människor har också regler. Det går inte att bete sig hur som helst och vi har också ett ansvar som hundägare. MEN vi kan träna hunden på ett sätt som är sjyst mot hunden. Jag tror inte någon hund gillar att hänga med en diktator (om de fick chansen att välja), få ett kraftigt ryck i nacken eller bli nypt mm, ingen människa heller för den delen. Och den som hänvisar till att det är så en annan hund hade gjort så skulle jag hemskt gärna vilja se en studie på när en hund försöker lära en annan att gå fint i koppel. Och till de som säger att människan måste visa vem som bestämmer annars tar hunden över...

?!

Exakt vad ska hunden ta över? Det har jag aldrig fått svar på.

Våra räkningar? Städningen? Ledarskapet? Definiera vad ledarskap är och exakt hur ska hunden ta över det?

Hunden kan heller inte klättra i rang över oss människor eftersom rangordning inte går över artgränserna. Det finns ingen rangordning mellan människa och hund så den teorin håller inte heller.

Om du inte redan har sett dokumentären om vargattacken på Kolmården så kan jag starkt rekommendera den.

Kanske är vissa rädda för att hunden ska börja bestämma hur den själv vill ha det? Och då kommer nästa jobbiga fråga som man behöver ställa sig. "Varför är det viktigt för mig att känna att jag har makt?" Fundera på den en stund. 

I vissa situationer skulle det få förödande konsekvenser om hunden fick bestämma själv. Tex hunden ser en kompis på andra sidan en trafikerad väg. Fick den bestämma att "Ja! Jag springer över och hälsar" då kan hunden bli påkörd och dö. Vilket såklart inte är så bra.

Men om hunden istället säger "Jag skulle vilja ta höger på den här stigen idag" eller "Jag tycker att det är jobbigt när du klipper alla klor på en gång, två tassar går bra men inte fyra." Skulle man låta hunden få sin vilja igenom på de två sista exemplen så händer faktiskt inget speciellt mer än att hunden kanske tycker att promenaderna blir roligare när den får vara med och välja och när det gäller kloklippningen, kan du istället vinna hundens förtroende och få kloklippningen till en trevlig stund istället för att ni ska fajtas.

Jag tror också att hundarna tycker om att ha oss i närheten, ingen hund bör lämnas ensam längre stunder men om vi skulle ta och fråga oss vad ett bra hundliv är så måste vi se förbi våra egna behov en stund och se till hunden. Allting kan inte vara på våra villkor, hunden måste få vara just den som den är och det är ok. Den är perfekt precis som den är. Men självklart kommer vi behöva hjälpa hunden i vissa situationer som kanske upplevs som skrämmande eller stressande. Det som jag tycker att vi måste ha med i bakhuvudet, om vi ska hoppa tillbaka lite till med det här att bestämma, är att vi redan bestämmer allt i hundens liv.

Allt.

Om eller när hunden får gå ut, vad och när den får äta, när den får uträtta sina behov, hälsa på någon, vi väljer också vilka situationer hunden sätts i och förväntas klara av. Om den ska leva eller dö.

Det är faktiskt sorgligt när man tänker på det, hur mycket makt vi har över hundar och även alla andra djur. Och sätter vi den sidan till, har de absolut inget att säga till om.

Idag försöker jag jobba med att inte bry mig om andras åsikter.  Det som är viktigt för mig är att mina hundar mår bra och jag älskar dem precis som de är även om de inte är "perfekta" i andras ögon. För ingen kan göra alla nöjda, det kommer alltid finnas någon som inte håller med och det är också okej.

Jag vill försöka ge mina hundar det bästa livet som jag kan erbjuda och jag kommer förmodligen ta fel beslut och göra tokiga saker ibland men det är en del av livet. Det är så vi lär oss och en del av hur relationer byggs. Jag säger förlåt när jag betett mig illa tex snäst åt dem för att jag blivit stressad. Hector som kan bli lite hårdhänt ibland när han blir lite för uppspelt ber också om ursäkt om har gjort illa mig.

Det handlar om att ge och ta. Att ha en balans i relationen, och gör inget mot en hund som du inte skulle gjort mot ett barn.

Hundar är intelligenta varelser med egna känslor och behov och de förtjänar att bli behandlade med respekt (precis som alla andra djur såklart) och få massor av kärlek och positiv vägledning. Acceptans och att låta hunden få vara med och bestämma lite, att få vara delaktig i sitt eget liv tror jag också på. 

Vi kan inte exakt veta vad ett bra hundliv är eftersom vi inte kan fråga hunden. Men genom att lyssna mera på hundens önskemål och försöka sätta oss in i dennes situation så kommer vi en bra bit på vägen. 

Relationen mellan hund och människa är som alla andra relationer. Man måste jobba för att få den att frodas och det är underbart när man känner att den gör det!

Jag känner att jag har spretat åt lite olika håll i texten och kanske blir det rörigt med alla mina tankar och funderingar. Först funderade jag på om jag skulle skriva om men bestämde mig för att ge perfektionisten i mig en liten känga och låta det vara. 

Varför har du hund?