Så mycket mer än "bara en hund"

Visst är det fantastiskt hur nära man kan komma sin hund och hur djup relationen mellan hund och människa kan bli. Hundar (djur överlag) kan verkligen finnas där för en när livet känns svårt, utan att ifrågasätta eller döma, de bara finns där med sin villkorslösa kärlek.

Fridolf var min första hund, han kom till vår familj 2005 ca 11 månader gammal, full med bus och galna upptåg. I början var han familjens hund men sedan tog jag över honom som min egen. Fridolf var en glad och busig mellanpudel som älskade att träna och hitta på saker. Vår relation blev bara djupare för varje år som gick och det var verkligen han och jag. Jag älskade hans sällskap, den ovillkorliga kärleken och känslan av att han accepterade mig helt och fullt som jag var. Han skulle komma att bli min största trygghet och livlina i vardagen.

I slutet av gymnasiet började jag utveckla social fobi som blev värre med åren. När det var som allra värst hade jag kraftig ångest av att bara vistas i en matvarubutik eller göra något så enkelt som att gå över ett övergångsställe, och fanns det möjlighet tog jag omvägar för att slippa möta människor när jag var ute på promenader.

Livet på den här tiden var tungt och det kändes som att jag krälade runt i ett mörker där ångesten slet i mig så fort den fick chansen. Jag hatade mig själv för att jag inte fungerade som alla andra, skämdes över att vardagliga situationer som folk gjorde utav bara farten var för mig som en nära döden upplevelse. Att komma underfund med vad man vill göra med livet när varje dag begränsas av ångest och rädslor, är inte helt lätt. Men, jag började inse att jag tyckte väldigt mycket om att träna hund.

Fridolf blev startskottet på en lång och svår resa där jag stundtals tänkte jag ger upp, jag fixar inte det här och ibland kände jag bara nej, nu jävlar ska jag ta tag i det. Men det jag ofta återkom till var hur fan tänkte jag? Hur ska jag som helst av allt bara vill smälta in i miljön och göra mig osynlig kunna stå och prata inför och leda en grupp människor?

Men även om man tar ett steg bakåt för varje två steg framåt så rör man sig i rätt riktning.

Jag kommer ihåg att jag var nervös i flera månader efter att jag anmält mig till instruktörsutbildningen på Hundens hus i Stockholm. Jag ville inte köra bil dit vilket betydde att jag var tvungen att åka buss och tunnelbana ... Men det är här min älskade lilla Fridolf kom in på riktigt med sin hjälp. Jag var så skräckslagen att jag satt stel som en pinne i sätet på bussen och tunnelbanan. Jag struntade i att jag blev alldeles torr i munnen av stresspåslaget, för jag kunde inte ens förmå mig att ta fram vattenflaskan ur väskan. Men en sak kunde jag göra, klappa på Fridolf.

När vi åkte buss låg han på sätet bredvid, det som var ytterst, och han var som en mur mellan mig och allt som skrämde. I början var han väldigt nyfiken på vad som skulle hända, vilket stressade mig, men med tiden blev han så lugn att han knappt lyfte på huvudet när folk gick förbi.

Men det finaste han gjorde för mig var när vi åkte tunnelbana, vilket var lite jobbigare än bussen, vi såg varandra i ögonen hela tiden medan vi satt där i trängseln. Det gjorde att jag kunde stänga ute allt det andra och bara se in i hans vackra bruna ögon som skänkte både lugn och trygghet. Och sådär gjorde han varje gång, min underbara kloka hund - såg till att jag fick fokusera på annat än att fyllas med ångest och rädsla.

Jag hade givetvis några personer i min närhet som visste vad jag gick igenom och min sambo var ett enormt stöd, men den största anledningen till att jag är där jag är idag, att mitt företag ens existerar - det är Fridolf.

Det är två år sedan som jag var tvungen att ta det absolut värsta beslutet jag någonsin tagit, att låta Fridolf somna in, och det här skriver jag till minne av honom. Det jag också vill säga är att våra hundar förtjänar bara det allra bästa, och jag blir så ledsen när jag ser hundar behandlas som något ting, en statussymbol, en möbel, ett verktyg som bara duger när människan "behöver" den. Så mycket potential, kärlek och egenskaper som stängs in och inte får komma till sin fulla rätt.

Jag pratade med en jägare en gång som sa att hans liv var för kort för att ha en dålig jakthund och därför var det bättre att skjuta hunden om den inte levde upp till hans förväntningar.

Hundarnas liv är alldeles för kort för att ha en ägare som inte bryr sig. De förtjänar att behandlas med respekt, kärlek och att man vägleder dem med vänlighet och jag tror också att en gnutta humor hjälper till på traven. De ska inte utsättas för våld, hårda nypor eller elaka ord bara för att vårt ego behöver tillfredsställas genom att visa upp en "lydig" hund, vilket i det här fallet skulle kunna ersättas med kuvad.

Det man inte skulle göra mot ett barn gör man heller inte mot en hund. Punkt. Och barn, precis som hundar, ska uppmuntras till att bli den bästa versionen av dem själva och få veta att de duger precis som de är trots sina "fel" och "brister", som vi alla har.

Om man verkligen tänker efter hur mycket hundarna gör för oss som familjemedlemmar men också det fantastiska arbetet de olika tjänstehundarna gör, så inser man att det är vår plikt som hundägare att ge dem det bästa liv de kan få, men samtidigt utan att vara allt för hårda mot oss själva. Visst, man kan alltid göra mer, aktivera mer, umgås mer - man kan alltid bli bättre, och vissa dagar orkar man inte ge så mycket av sig själv för att livet kommer emellan. Men kärlek och vänlighet finns alltid tillgängligt och det kommer man långt med, och det är de värda. För de är så mycket mer än "bara en hund". 

Jag är säker på att din hund hjälper eller har hjälpt dig med något. Kanske att vara mera här och nu? Att skratta mer? Att ifrågasätta vad som verkligen är viktigt i livet? Att se till att du kommer ut? Att vara din vän?

Prova att verkligen se din hund, se vilken klok och vacker individ som speglas i dess ögon. Och har du en valp eller unghund som strålar av bus och galenskap - så kan du känna dig lugnad av att klokhet kommer med åldern.

Jag lovar, det kommer. Alla hundar har det i sig <3