När himlen vill hämta hem sina änglar

30.07.2015

Ibland blir inte semestern som man tänkt sig. Ja ibland blir faktiskt inte livet som man tänkt sig. På måndagen min första semestervecka blir min älskade hund Fridolf påflugen av en aggressiv hund och till en början trodde vi att det inte blev något. Det hela tog en helt oväntad vändning och min bästa vän var och nosade på döden. Drygt en vecka låg Fridolf inlagd på Ultuna i Uppsala och det var förmodligen den värsta veckan hittils i mitt liv.

DAG 1 6/7 MÅNDAG

På morgonpromenaden blir Fridolf påflugen av en hund som även flugit på andra hundar då den rymt från tomten. Idag var ägaren med men denne låste inte flexikopplet. Vi tror dock att det inte blir några skador. Fridolf fortsätter promenaden utan att visa några tecken på att må dåligt. Möjlitvis att det går lite långsammare på vägen hem. Jag tänker dock att det kanske är för att det är väldigt varmt ute.

Halv sju på kvällen ser jag att hans hals har svullnat upp och rymmer hela min hand när jag håller den under halsen på honom. Mamma skjutsar in oss till Ultuna.

Vi väntar 2 timmar innan vi får träffa en djursjukskötare och sedan ytterligare 30 minuter innan veterinären kommer. Fridolf verkar dock inte störas av den stora svullnaden utan är i stort sett som vanligt. Fridolfs hals blir rakad och ett stort blåmärke täcker hela halsen. Något har kanske gått sönder tror veterinären. Blodprov tas och Fridolf blir inlagd. Skötaren som bär Fridolf ifrån oss lämnar oss med ett litet leende och säger att det nog inte är något fara. Mamma och jag åker hem med ett tomt koppel och sele.

DAG 2 7/7 TISDAG

Min sambo och jag beger oss till Uppsala till min syster som bor där. Jag tar med sele och koppel, inställd på att hämta hem Fridolf.

Veterinären ringer halv två och säger att läget har tagit en dramatisk vändning. Hans immunförsvar ger sig på blodplättarna vilket gör att han har lätt för att blöda. Fridolf har en inre blödning i halsen.

Ibland kan detta hända för att det är fel på immunförsvaret och ibland kan tumörer ligga bakom och tumörer ska de börja söka efter imorgon. Men Fridolf verkar pigg och äter och gör sina behov.

Veterinären lägger på och jag har en enda mening som rullar runt i mitt huvud och skakar om mig rejält. Han kan dö, han kan dö, han kan dö.

Vi åker hem med ett sele och ett koppel igen.

DAG 3 8/7 ONSDAG

Hela natten har jag till och från vaknat och hoppats på att veterinären inte ska ringa för det betyder att det blivit sämre.

Det regnar ute vilket passar min sinnesstämmning alldeles utmärkt. Regkläder åker på och jag sätter på autopiloten och bara går.

Halv tolv ringer veterinären. Med darrande händer lyckas jag svara. Veterinären säger att de inte har hittat tumörer i buken och lever och lungor ser bra ut. SKÖNT! Han har dock en knöl på halsen inuti svullnaden som de inte vågar ta prov på då det finns en risk att han börjar blöda ännu mer. Fridolf äter sedan igår höga doser med kortison som ska hjälpa blodplättarna att komma upp igen. Det har också tagits prover på fästingburna sjukdomar. De hoppas att han ska svara på kortisonet, dock gör inte alla det. Det finns fortfarande en risk att det är en tumör som ligger bakom detta men jag lägger ändå på och fortsätter min promenad med lättare steg.

Jag hade oroat mig för tumörer och det känns skönt att det inte fanns några i buken i alla fall.

Jag är optimistisk under dagen. Mot kvällen blir jag orolig och önskar igen av hela mitt hjärta att de inte ringer på natten för då har det blivit sämre. Men Fridolf mådde ju ändå bra på dagen, en liten tröst.

DAG 4 9/7 TORSDAG

Veterinären ringer tidigt idag, halv elva på förmiddagen. Fridolf mår inte så bra. Han kräktes igår kväll och i morse och hans avföring är mörk. Ännu en knöl har bildats på halsen och hans hjärta slår för fort, min älskling är trött idag. Fridolfs blodvärde ligger på 19 och ska normalt ligga över 38. De tror att han ligger och små blöder hela tiden och de skulle vilja göra en blodtransfusion. Det kostar 5000 :- att ge blod. "Gör det" säger jag. Han är snart uppe i summan som försäkringsbolaget ska stå för och veterinären undrar hur jag vill göra. Jag vill kämpa. Jag betalar bara han blir frisk. Veterinären säger att de ska göra allt de kan.

En till medicin sätts in som ska skjuta ut blodplättar från benmärgen, cytostatika tror jag det heter. Ett sorts cellgift.

Jag lägger på och allt brister. Han kanske dör.

Jag börjar känna mig rastlös. Försöker äta då jag gått ner 1 kilo på 2 dagar men det tar emot. Jag klär istället på mig skor och jacka och styr mina steg ner mot en sjö som ligger några kilometer bort. På med autopiloten och bara går. Tårar, ångest och rädsla hälsar på men det känns skönt att gå. Min blick är riktad 1 meter framför mig, att höja blicken gör ont i ögonen så jag håller blicken där. Känner att jag lever livet 1 meter i taget. Jag har knappt ork att lyfta armarna och mina steg blir allt långsammare. Min kropp verkar skaka inombords nästan hela tiden och jag är så trött. Jag hamnar slutligen på en bänk stirrandes ut över vattnet. Åh vad jag saknar honom. Allting påminner om honom. Allt. Det gör så ont i mig så fruktansvärt ont.

Jag ringer mamma och frågar om hon har tid att komma och hämta mig för min kropp lyder inte längre.

Innan jag åker kommer en liten flicka vid namn Alva fram och pratar med mig. Hon är sju år och hon berättar att när hon är ledsen då stänger hon in sig på sitt rum. Den lilla flickan gör faktiskt min dag lite ljusare. En fantastisk liten människa.

Jag hoppas, hoppas att de inte ringer mer idag. Jag vill inte att det ska ha blivit värre!

DAG 5 10/7 FREDAG

Det känns förjävligt idag. Klockan är 10:30 och veterinären har inte ringt än. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Hela min kropp skakar och jag befinner mig i helvetet.

Veterinären ringer strax efter elva. Läget har inte förbättrats så mycket. Möjligtvis att han är lite piggare. Han har dock inte ätit. Blodvärdet steg till 20 igår men sjönk till 17 idag. Blodplättarna ligger på 6 och ska normat ligga runt 170 eller mer. Allt bara snurrar i huvudet. De har gjort en tumörmarkör på hans blod vilket visade höga värden så de misstänker att de kan vara cancer han har i halsen. Idag ger jag tillåtelse att ta prov på knölarna. Vi måste göra något, väl medveten om riskerna.

4,5 timme går och veterinären ringer och säger att det gick bra men sjävla västan ur knölarna visade inte direkt att det är en tumör. Hon tillägger dock att ibland får man inte ut någon information från tumören. De släpper liksom inte ifrån sig. Han hade höga värden av inflammation där så det kan ju faktiskt vara precis det. Dock återstår tumörmarkörens resultat. Men ibland händer det faktiskt att de visar fel. Jag frågar om hans chanser att överleva och veterinären säger att det inte ligger över 50 % och av hennes egen erfaranhet så brukar det inte sluta bra. Jag är tacksam över hennes ärliga svar.

Nu blir det att vänta över helgen. Kanske börjar kortisonet hjälpa snart. Det kan tydligen ta en vecka innan man ser resultat. De skulle vilja ta ett benmärgsprov också men då behöver han sövas och med största sannolikhet kommer han blöda. Om blodplättarna går upp kan det bli av. Men med så lågt antal riskerar han att när som helst få lung och hjärnblödningar så de behöver hantera honom väldigt varsamt.

Hoppas, hoppas att de inte ringer inatt! Imorgon ska han ha blivit bättre. SNÄLLA!

DAG 6 11/7 LÖRDAG

Idag försöker jag visualisera. Fridolfs värden ska ha gått upp och han äter idag och känner sig piggare. Jag försöker leva efter dessa visioner. Men jag är nervös men försöker i alla fall skjuta det åt sidan. Idag måste jag försöka äta mer, har gått ner 2 kilo och det känns inte bra. En annan veterinär ska ringa idag och jag hoppas hon är lika trevlig. Andas!

Mediterade i 25 minuter och fick lite lugn och balans ett tag i alla fall, skönt!

Nu skakar kroppen igen, snart kan de börja ringa.

Veterinären ringer halv tre. Hans tillstånd är stabilt dåligt. Igår hade hans blodvärde varit ner på 12 så han fick ännu en blodtransfusion. Det är nu uppe på 17 igen. Han vill inte äta så de får stoppa in mat i munnen på honom. Han dricker och kissar i alla fall.

Det gör ont, så fruktansvärt ont idag. Nu ska jag vänta ett dygn till. Ännu en dag i helvetet. Jag vill ha hem min Fridolf!

Jag känner att jag börjar släppa taget om min bästa vän och det gör mig så ledsen. Min älskade, älskade Fridolf. Du har hjälpt mig genom väldigt svåra stunder i livet. Du har alltid funnits där. Vi som skulle börja söka kantareller tillsammans. Gud vad jag saknar dig!

DAG 7 12/7 SÖNDAG

Just nu känner jag mig tom, ledsen men tom. Klockan är 9:00 och jag känner mig rastlös. Jag vet inte riktigt hur jag ska få tiden att gå tills veterinären ringer. Min sambo och jag har sagt att vi ger det till på Tisdag. Har han inte blivit bättre då så måste jag ta beslutet. Det där jobbiga beslutet som jag hoppades att få slippa på några år. Min älskade Fridolf.

Pratade med veterinären och hans tillstånd är typ som igår. Hans blodvärde hade sjunkit men sedan återhämtat sig. Han ligger fortfarande under 20 vilket är för lågt men jag ser ändå återhämtningen som något positivt. Kanske börjar medicinerna hjälpa. Han hade häromdagen ingen nyproduktion av röda blodkroppar men idag kunde de se att han hade lite i alla fall. Han vill dock inte äta själv och Vet. beskrev det som att han "gått in" i sig själv.

Åh vad jag vill träffa honom. Kanske kommer kämparglöden tillbaka då. Jag ska fråga imorrn om jag får komma och hälsa på honom. Hoppas, hoppas! Ska försöka sova en liten stund men det känns så konstigt när han inte kommer och lägger sig bredvid som han brukar. Nu gör det sådär ont igen.

DAG 8 13/7 MÅNDAG

Idag är jag så himla rädd för att de ska säga att det inte finns något att göra för Fridolf. Det känns som luften jag andas inte gör någon nytta, det känns så tungt att andas. Känns som kroppen skakar sådär igen och hjärtat känns som om det ska sprängas. Snälla låt hans värden ha blivit bättre och att han är piggare!

Vet. ringde vid halv två. Blodplättarna har gått upp till 50! Det är bra! Blodvärdet låg dock på 17. Imorgon ska de kanske göra benmärgsprovet.

Min sambo och jag åker för att hälsa på. Jag tar med en påse med torkad lever och någon brist på aptit syntes inte där :) Han tog till och med Frollic. Fridolf har bandage på tre ben och magen är rakad. Min lilla älskling. Han såg så himla hängig ut när de kom och gick med honom men när jag sa hans namn så syntes något i hans ögon och han viftade lite på svansen. Vi fick vara i ett eget rum och var tillsammans i nästan 1,5 timme. Han fick käka sin middag med oss och det gick jätte bra. Han gick till och med runt och sökte lite när jag gömde leverbitar.

Tiden gick så fort men vi han med mys och små sök. Ju längre han var med oss desto mer lik Fridolf blev han. Men han luktade inte Fridolf.

Lukten sitter fortfarande kvar i mina kläder och i mitt hår. Lukten påminner mig om min bästa vän som fortfarande måste kämpa för sitt liv. Älskade, älskade Fridolf, snälla kämpa vidare.

DAG 9 14/7 TISDAG

Då var det dags för den eviga väntan igen. Hoppas verkligen att hans värden ser bra ut och att de stiger. Vi får se om de gör benmärgsprovet idag men min magkänsla säger mig att det inte är något där och jag hoppas att det stämmer. Jag ska prata om att få ta hem honom, jag tror att han skulle må bättre av det.

Min älskade Fridolf hade bättre värden idag. Blodplättarna var uppe på 150! Blodvärdet ligger på 20, fortfarande lågt men ändå åt rätt håll. Idag ska han in på operation och ta benmärgsprovet samt biopsi på knölarna på halsen. Det kritiska nu kan vara narkosen. Han skulle dock få extra syrgas så nu håller jag tummarna. Funkar allting bra och om han inte blir sämre så ska han få komma hem imorgon! Proverna kan dröja ganska länge men benmärgsvätskan kan vi få svar på tidigare och då kan vi få en hint om det finns något i benmärgen. Hoppas att narkosen går bra!

Klockan är halv fyra och Vet. har inte ringt än. Borde vara ett gott tecken på att narkosen gått bra.

Narkosen hade gått bra samt att ta prover. Provet på benmärgsvätskan får jag svar på imorgon. Hoppas att det inte visar tecken på cancer.

DAG 10 15/7 ONSDAG

Den eviga väntan är igång. Har så svårt att ta mig för och göra något. Klockan är strax efter ett och Vet. har inte ringt än så hon borde väl ringa snart.

Tjugo i fyra ringde hon så det har varit en fruktansvärt lång väntan. Hans blodplättar har stigit till 266! Blodvärdet är dock oförändrat men man kan se i benmärgsvätskan att han har en liten produktion av dem i alla fall. Annars hittade de inga spår av cancer i vätskan. Däremot såg de att han har mindre med vita blodkroppar nu men de tror att det kan vara en biverkning av cytostatikan som han fick.

Vi får hämta hem Fridolf idag och vi ska på återbesök om en vecka. Han äter 3 tabletter kortison om dagen (15 mg) andapsin 2 ggr om dagen och antibiotika 2 gånger om dagen så det är lite pyssel med alla tider.

Fridolf var piggare idag än i måndags. Han är rakad lite här och var och det gör ju också att han ser lite ruggig och dålig ut. Men svansen är uppe mer nu än i måndags och självklart kände han lukten av levern som jag hade med mig och tyckte att jag skulle bjuda.

Han blir väldigt törstig av kortisonet så han kissar mycket och ofta. Vi får se hur natten blir men det är så himla skönt att ha honom hemma. Jag behöver bara vänja mig vid de nya rutinerna. Hans tandkött är väldigt ljust så det ska jag hålla koll på. Jag ska göra mitt allra bästa för att min älskling ska bli frisk!

Veckan efter var vi på återbesök och blodvärdet låg strax under normalt. Vi har dragit ner på medicineringen och det verkar fungera. Vi har fortfarande inte fått svar på benmärgsprovet och på biopsin på knölen på halsen. Men knölen har minskat och Fridolf blir piggare för varje dag. Han har tappat väldigt mycket muskler och de första dagarna var han ostadig och verkade inte ha så mycket kraft i benen. Idag drygt 4 veckor sedan han blev inlagd går han ändå promenader. Inte lika långa som förut men det är i alla fall promenader. Vi försöker bygga upp honom igen och jag ser att han orkar mer och mer för varje dag som går. Framför allt så är han glad.

För ca två månader sedan innan detta hände har tanken slagit mig ett flertal gånger att Fridolf inte alltid kommer vara med mig så jag har gjort varje promenad med honom till en minnesvärd sådan. Sist jag klippte honom tänkte jag "tänk om det här skulle vara sista gången". Det har det mycket väl kunnat bli också om jag inte gjort de val som jag gjorde. Jag valde att kämpa för enligt veterinären hade han inte ont, han var bara trött. Försäkringsbolaget täckte inte ens halva kostnaden så jag har fått stått för en stor summa själv. Men hur drar man gränser för vad ens bästa vän är värd? Jag ville åtminstone prova att kämpa för jag hade aldrig kunna förlåta mig själv om jag bara gett upp.

Jag vet att det finns de som rynkar på näsan och tycker att det är dumt att lägga ner så mycket pengar på en "gammal" hund men i min värld så är ålder bara en siffra på ett papper. Det är hur du är som individ som räknas. Alla har självklart rätt till sin åsikt men det har ju även jag. Min snart 11 åring (1 december) är en pigg och alert liten herre som älskar livet med allt dess innehåll. Från långa härliga promenader till ett fartfyllt klicker pass med nyinlärning. Jag vore en idiot om jag inte kämpat för honom. Fridolf fick sin alldeles egna solskenshistoria tack vare det.

Himlen får vänta ett tag till innan jag lämnar ifrån mig min ängel. Jag vet att den tiden kommer, jag har bara skjutit på det med förhoppningsvis några år. Men Fridolf och jag är inte färdiga tillsammans än. Kan jag bygga upp honom till hösten ska vi fjällvandra tillsammans, en grej jag sagt att jag vill göra innan han lämnar mig. Han skulle älska det!

Ett år senare fjällvandrar vi <3
Ett år senare fjällvandrar vi <3