Ett halvår

Vi har snart varit ifrån varandra i ett halvår och det känns som en evighet och som ingen tid alls. Vissa dagar går bättre än andra och vissa dagar känns saknaden efter dig som ett stort svart hål i bröstet, som att jag går sönder mer och mer för varje andetag.

Jag försökte föreställa mig hur livet skulle vara utan dig och jag trodde att det skulle vara enklare, men jag hade fel. Det går inte att förbereda sig och det gör så förbannat ont.

Du var min bästa vän. Det var du och jag.

Gud vad jag saknar dig.

Hade jag kunnat hade jag gjort mer för dig. Jag önskar att jag kunde och jag önskar också att det inte hade känts som att du inte ville att det skulle ta slut när vi tog farväl. Jag ville att du skulle vara med och bestämma över ditt liv, att du skulle säga till när du inte ville mer. Men jag tvingades ta det beslutet åt dig. Du fanns alltid där, du ville finnas där tills jag sa att det inte går längre. Det var jag som bröt. Det var jag som avslutade det fina vi hade och jag måste leva med det.

Det är så tomt utan dig. Det var ju vi tre. De tre musketörerna.

Fan vad jag saknar dig.